GRACEFUL 2018 | My year resume

In the beginning of this year, all I can remember is a lot of heartache. Being honest, it has been a year with a lot of tears - of all kinds.

I was in my happiest place in life, but I knew it had to come to an end soon. Or I got reminded of that everyday.

People started to ask me questions about my future and if I were going to apply for an education or get a job.

I noticed that some even wondered or assumed that I was going to get married soon. It's an interesting question. I keep it sacred for God. 

When spring finally arrived, it was all together beautiful. But at the same time, still a tough season of starting to manage the thought of separation from this peaceful, thriving and joyful place in my life.

The years I’ve spent in Finland has really completed me and blessed me in so many ways I couldn’t even imagined it would when I moved there in 2015.

And I pray it has and will in the future for everyone I met there too.

In May, I moved away from the lovely small village that has a big heart and personality. It was one of the hardest things I’ve gone through.

Going on summer holidays has always been a time of freedom and relief before, but now I realised for the first time – there are people who also grief during these months! Leaving cities, classmates and so on.

It’s not always an easy season. It made me more humble in a new way. And most of the people I knew in school has a background of separation. 

We who grew up in Finland, and surely in other places too, we say goodbye so lightly. Without many thoughts behind it. Most of us believe we are safe and will meet again.

I’ve come to learn that not every culture does. In the beginning at school, for example, I didn’t really understand why some said so long passionated "Hellos" and "Goodbyes" Like many sentences while they passed each other... Maybe it's just something they've always done. But now I really appreciate it.

As you might know we Finns don't usually say so much. "Moi" "Heippa" "Terve" - that's about it. 

Back to the studies, I finally applied to an education in Helsinki. It was the only idea I got in my mind. It felt as the smartest choice were to stay in a finnish environment since my goal is to master the Finnish language that I've been studying in the recent years. And lately working in childcare has been on my heart.

I went to an admission interview for the education in the spring, and it went well. I was the oldest one of the applicants there.

She asked me very personal questions to see if I was able to work with children. I haven’t ever been, but although she was a bit older she seemed to be moved by my presence and my words at the end of the interview. She could assure me already that day that I was going to get in.

It made me very happy and filled me with hope for a promising future. 

I also had the opportunity to study and do work practices in different places, and then still be able to keep contact with my friends and family. That made me especially grateful. I wouldn't like the thought of being stuck in one place.  

But the dream life of Sarah didn’t happen the way I had imagined it. In August I did get an own nice place in Espoo, half an hour away from Helsinki. But just after I had moved in, I got really sick.

I went to the first information day in school but realised very soon that this education wasn’t something for me.

It required much more than I was prepared for. I had after all no experience of childcare, yet it was fulltime job training from day one and studies upon that, for a year or more (you could be as effective as you liked) 

And what I really longed for at the moment was a peaceful life where I could learn and enjoy everything with the strength to keep on to the next day. For some years ago, I was diagnosed with burnout, and gastric ulcer (stomach pain until you are bleeding inside) and that wasn’t even work related...

So I knew by then, that this wasn’t God’s plan for me.

Still, it felt devastating to leave a place once again, and the picture I had created in my mind about Helsinki was shattered. And at the same time many people around me seemed to support and respect my choice to start a new life in the capital city of Finland. And now they had to know I wasn’t. It’s a pride related thing we have learned growing up in our culture, I guess.

We ask others, do you go to school? Do you have a job? Are you engaged? Most of us are just wondering how you’re doing through these questions. Nothing wrong with that.

But maybe we should focuse more on asking - are you happy? Because I believe that’s what matters.

Like, I know we can "have it all" and still be unhappy. And it goes the other way around too. Not for many, but for some.

For me, God and people is enough to make my day. True fellowship and connection with others is enough. And I’d like to see that grow in our society.

So I came back to my home place in the Åland islands. It felt so isolated and dark here, on a spiritual level. But God showed me that He had it all figured out. 

It went from studying the Finnish language to discover more about the Arabic language.

In September a beginners course started here in Maarianhamina, but after time passed... I actually believe that we got more than studies on a beginner level in the end! If you are willing to learn you can. Sometimes I stayed up late at night and practised the new alphapet. السلام و عليكم

Small-talking and understanding some words was already familiar to me, thanks to a loyal friend I met in Finland who had been willing to help me.  

It was very educating and I’m so very grateful for this opportunity to learn to read and write some in arabic. It's a journey. 

It will forever bless me just as any language. But I will tell you one thing.

As I’ve learned more Finnish and get to know more Arabic, I believe it is the beginning of unfolding mysteries and seeing new fulfillments take place. You might not understand what I mean by claiming that... 

These languages are in a way so strong and so deep. For example, Arabic is an ancient language and its variations and beautiful passion fascinates me so much! 

Finnish has such clarity and purity over it... It’s just a feeling I get whenever I hear it. Grace.

The end of the year has come to be the most fruitful for me personally. I’ve been feeling free to travel - visiting Norway, Sweden and Finland and spending much time with dear ones. Enjoying amazing food at home, at friends' houses, a weekend course with syrian food and even out in town as a vegetarian restaurant has openened here in Maarianhamina called "Emmaus." 

I have also had the courage and the time to read a lot of english literature as well, which I guess will be an access in the future in both my english writing, vocabulary and wisdom overall.

Interpreter, author, translator, daycarer, teacher, dancer, singer, horseback-rider, integration worker, volunteering, travelling, exploring, diving... I even have so many more dreams than these in my heart, and looking forward for opportunities to come in the future. 

Freelancing or self-employment have always been my goal in the end, as my parents had the freedom to do that as well and their impact were appreciated.

Still, the only things I look forward for the new year of 2019 is holding on to hope, honoring God, learning more and keep being a blessing to the world. 

You are welcome to join me. 

Rise up and shine! 

And Happy New Year! 

Love ♥ Sarah 

 Extra: This anime video and song by Rihanna, I would say really illustrates my spiritual life this far...

  
Hälsa, Livet, Tro | | 2 kommentarer |

There's no other song

This song is so dear to my heart. It changed my life last year, through the anointing of the Holy Spirit. ♥
 
 
 
Hälsa, Livet, Musik, Tro | | Kommentera |

Vägen till lycka

Samhället erbjuder samtalsterapi, medicin, mentalvård, stödgrupper, meditation, yoga eller hypnos m.m. om vi mår psykiskt dåligt. Fungerar det?
 
Nej, eftersom anledningen att människor mår dåligt är oftast för att de inte fått sina viktigaste behov uppfyllda. Symptombehandling hjälper inte i längden om man är olycklig och alternativa metoder har en baksida. 
 
Vård kan få en att klara av sin vardag, men jag tror att vi främst behöver trygghet och kärlek för att må bra på djupet. 

Alla är mer eller mindre beroende av något idag. Vi kanske inte upplever att det är särskilt dåligt. Det kan vara omedvetet, för att fylla ett tomrum eller flera.

Det behöver inte bara vara alkohol, tobak, droger, spel, pornografi, snatteri och pengar. Jag tror man kan bli lika beroende av sociala medier, TV/serier/film, en hobby, sport, träning, aktivism, new age, utseende, materiella saker, mode, hälsokost, koffein, socker, skräpmat, musik, prestation i skolan eller på jobbet. 

Kanske det enda man tänker på i vardagen är att få bekräftelse av andra människor. Eller efter att finna kärleken.

Många lider i det tysta av depression, tvångstankar, trauman, sorg, ensamhet, stress, kontrollbehov, självskadebeteenden, rädslor, fobier, ångest eller ätstörningar.

Jag har skrivit lite om mitt liv i ett tidigare inlägg. Där tog jag upp en benämning kallad HSP (Highly sensitive person/Högkänslig personlighet)

Vad jag tror, är att människor som är överkänsliga ofta känner sig ensamma eftersom de inte klarar av vardagen ”som alla andra”. De tar in mycket information och berörs av dåliga saker. Det blir tungt och då avskärmar man sig hellre från allmänheten.

När jag var liten skrattade jag mycket. Jag hade mycket energi och älskade att röra på mig och dansa. I skolan märkte jag att ingen i min klass hade samma lycka som jag hade. Med tiden var man inte heller populär om man ansträngde sig och hade roligt. På morgonsamlingarna i lågstadiet sjöng vi psalmer som borde bringat hopp och glädje, men jag såg att ingen brann för samma saker som jag, så därför tryckte jag tillbaka de känslorna.

10 år gammal började magsmärtorna som ledde till oro och ångest. Visst hade jag alltid varit ett nervöst barn, men det var inte ständigt som det blev från och med nu. (Senare i livet fick jag även halsbränna, magkatarr och till sist magsår.)  

Min barnatro började blekna och nästan jämt led jag av tvivel. Många rädslor började istället styra mitt liv.

Jag saknade en trosgemenskap och lovsånger. Jag älskade att sjunga, men det var bara meningslösa poplåtar som jag visste att existerade. Allt eftersom åren gick så ändrades omgivningen och snart kände jag nästan inget gemensamt med andra.

Hästarna har alltid varit min tillflykt. Jag är uppväxt på en gård med djur så det blev ju naturligtvis så. Där kunde jag få bekräftelse genom att rida bra och ha en egen ponny. 

Men när jag kände mig ännu sämre så tappade jag även kapaciteten att klara av det. Tidigare hade jag kunnat bli arg och besviken på min häst, men nu ville jag inte längre låta mina dåliga nerver gå ut över ett hjälplöst djur. Det blev bättre och jag var glad ett tag när det gick bra, men istället fick jag sjukliga kontrollbehov och jag var bunden till att sköta min ponny perfekt. Om min mamma kom i närheten av henne så skrek jag bara att hon gjorde allt fel.

Jag har gått ut grundskolan och några gånger på Folkhögskola, men efter det föll jag i djup depression. Det gick i perioder men jag skrattade eller dansade aldrig som jag förr brukade.

20 år gammal vände det. Nej, det var inte så enkelt att det bara var tonårshormonerna som försvann. Utan då kom jag till en ny miljö, till människor som var fyllda med tro, hopp och kärlek. Till Österbotten för att vara exakt, min mammas hemtrakter.

Innan jag mötte dessa människor så mådde jag riktigt illa. Jag var i ständig stress och hade utmattningssyndrom, fick panikångest, chocker och självmordstankar. Då förstod jag verkligen varför någon vill dricka alkohol eller ta droger. Jag mådde dåligt av att se mig i spegeln, röster spelade i mitt huvud och jag ville bara försvinna ur min kropp. Det var nästintill outhärdligt.

Kort berättat om hur jag fick hjälp. Först till hälsovårdscentralen i byn där jag träffade en kristen psykolog eller terapeut. Det skulle aldrig hända på Åland. Hon tipsade om en bok om Jesus och en läkare skrev också ut antidepressiva.

Jag vågade inte ta medicinen, men läste dock den där boken som gjorde att jag orkade en dag i taget till.

Sedan tog vi kontakt med en av mammas kusiner som var troende och han och hans fru bad för mig. De berättade även om en församling med en kör som jag borde delta i.

Sagt och gjort. Där fick jag höra och sjunga sånger med glädje och kraft. Äntligen hade jag funnit musik som jag kände att jag var skapad för att sjunga.

Men jag klarade ännu inte att gå till skolan. På grund av min dåliga självkänsla hade jag socialfobi. (i en miljö där man behöver prestera, det kändes annorlunda i en kyrka)  

Församlingen jag sjöng i varannan vecka hade också svenska möten. Där var det undervisning som jag hade saknat i kyrkorna tidigare. De hade tro och lovprisade Gud! Varje möte började med vittnesbörd och många hade fått sina liv förändrade eller blivit helade från sjukdomar. Efteråt var jag inte trött, utan var fylld med energi och skrattade. Började dansa där hemma. Det kändes ovant, men var så roligt!

En gång gick jag på förbön och några veckor senare började skolan och jag gick hela vårterminen. Det var inga problem.

Nu, lite mer än ett år sedan - har jag blivit helt fri från allt! 

Det här är tre punkter som gjort mig lycklig och som har gett mig ett nytt liv. Prova själv!

1. Jesus. På korset gjorde Han det möjligt för oss att bli fri från skuld och skam, från all den synd vi lever och är bundna till. När vi tror och förstår att vi behöver Honom så vill vi ta emot förlåtelse och ge Honom vårt liv. Då får vi ett evigt liv som Guds barn, och behöver inte längre bekymra oss över döden. Och Han gav oss en hjälpare, den Helige Anden – så vi behöver aldrig vara rädda eller hjälplösa. Be Honom att leda dig, och du kommer märka en underbar förändring i ditt liv. Vi slipper prestera eller ha kontroll. Gud älskar dig oändligt mer än vad någon annan kan älska dig!

2. Vänner. Känslan av ensamhet är nog en stor orsak till depression. Man kan ha många människor omkring sig - men ändå uppleva att ingen lyssnar, förstår eller finns där som stöd. Det är kanske svårt att finna vänner som ska uppfylla alla ens krav. Därför behöver Jesus vara vår närmaste vän. Men vi är skapade för gemenskap. Sök dig till troende som älskar Gud och sina medmänniskor. Och kom ihåg att ha förlåtelse nära till hands. Herren går så långt att vi ska älska alla och välsigna våra ovänner! 

3. En meningsfull uppgift. Det är vanligt att vi kanske inte studerar eller jobbar med vårt drömyrke. Eller så kanske man är arbetslös. Det om något kan leda till nedstämdhet. Vi kommer inte ha morgon-depression eller söndagsångest om vi ser fram emot vardagarna! Gud har kallat oss till att sprida Hans kärlek och goda vilja på jorden. Genom dina intressen och gåvor Han har lagt i dig kan du ära Honom och nå ut till människor om det glada budskapet. Be om detta, Jesus kommer att öppna dörrar för nya möjligheter! 

Var välsignad alla läsare! Det finns ett hopp för dig ♥
 
 
Hälsa, Livet, Tro | | Kommentera |
Upp